I det postmoderna samhället virvlar allt så snabbt. Jag hinner faktiskt inte alltid med.

Filmerna bygger till stor del på skönhet. Inte mycket "fult" får plats. Det ska (oftast) vara ett lättillgängligt bildspråk och innehålla lättillgängliga tankar. Mycket yta lite djup. Allting är gjort sedan tidigare, så vi kan inte söka nya "sanningar", endast skapa ett nytt mönster av de gamla hårt förvärvade sanningarna.

Inom musiken och modet kommer retrotrender där vi ska återupptäcka och damma av gamla hits. Lite mer urvattnade återtar de scenen. Ett tag.

När man försöker se vårt samhälle utifrån (så mycket metaperspektiv man nu kan ha på sin samtid...) ser man att detta kanske är ganska naturligt där vi möts av så många fler intryck dagligen än man gjorde förr. Man får så många fler perspektiv på saker jämfört med vad man fick förr. Det är spännande att leva i en tid där man kan vända på en gammal sanning och återupptäcka den ur ett annat perspektiv.

Jag kan dock inte hjälpa att känna att något har gått förlorat i karusellen. När jag tittar på ungdomarna jag möter varje dag, känner jag att de saknar grund. De saknar lugn. De saknar trygghet. Trygghet i otryggheten det vill säga. De ställs inför så många bilder, sanningar, miljöer, föräldraroller, media, krav, sociala koder att de inte klarar av att stå på två ben.

Jag var själv en väldigt otrygg tonåring och levde verkligen efter "Jag skriker, därför finns jag" ; )  Men det är något som har hänt. Jag känner att många föräldrar har abdikerat från sin roll som fostrare. När de kommer hem från en lång arbetsdag, ett pass på gymmet, körträningen etc. vill de ha kvalitetstid med sina barn. Inte förmana barnen för att de betett sig illa i skolan. Balans? Måste det inte finnas tillräckligt med tid för både förmaningar och för kvalitetstid? Jag märker stor skillnad på de barn med föräldrar som är ansvarsfulla och de barn som saknar stöd hemifrån.

Vad är det för fel att springa omkring i orange velourdräkt och grilla i skogen med sina föräldrar? Måste man ha råd att köpa 1500 kronors jeans och åka till Zanzibar? Vad är det för fel med att njuta av det lilla? Att få vara med varann och föra riktiga samtal. Att lära sig att se objektivt på sig själv?

Jag vill tända ett ljus för orangea velourdräkter, bruna mjukisbyxor, campingsemestrar, skogspromenader, äta varma mackor framför Macahans och läsa "Kisse med de blå ögonen" som gonattsaga. Kanske håller lågan för den fartvind den snabba framfarten i vår värld skapar : )

Jaha... Så var man där igen ja. I det förlovade singellandet. Något så intressant för oss i vår tid att det fyller TV-serier, filmer, radioprogram, artiklar, böcker och ändlösa samtal mellan människor på fik, restauranger, i lägenheter och på gator och torg. Singellivet är åtråvärt för somliga och skräckinjagande för andra.

På ett sätt ser jag människan som ett flockdjur, som inte är skapat att leva ensamt i sin tvåa mitt i stan, där bilarna kör förbi och bland snabbmat, fik och biografer. Ensamt i sin lilla lägenhet, så stilla i en sjudande stad. Oas eller isoleringscell?

Vi kan försörja oss själva, vi är självständiga, vi vet vårt eget värde. Vi behöver praktiskt sett ingen partner. Vi har god självkännedom och vet vad vi behöver i en relation. Vart går gränsen mellan egoism och självbevarelse?

"Om inte den andre anpassar sig anpassar inte jag mig". Vem kompromissar först? Vem kompromissar mest?  Var går gränsen mellan att kompromissa och att utplåna sig själv?

När det är rätt är det enkelt och okomplicerat, men så vitt jag kan bedöma finns inga relationer, så enkla och okomplicerade som dem vi eftersträvar. Ge och ta, kompromissa, känna smärta ibland. "Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka ?" I skapandet av relationer blöder människan för att senare skörda frukterna. Jag är beredd att blöda, men inte utan att få skörda frukterna.