OK, tillbaka igen efter en sista lunch i Lima...

Alltsa: Efter sista dagen i Cuzco flog vi till Amazonas. Nar vi kom ut fran flygplatsen slog varmen och fuktan emot oss och vi som flugit i vara Cuzcoklader borjade genast svettas en massa... Som vanligt var forflyttningarna valdigt smidiga och vallpanerade, sa vi hoppade genast in i en van som vantae oss pa flygplatsen. Sen akte vi till Tambopata ecologes kontor i Puerto Maldonado, dar vi packade en liten overnattningsvaska att ta med oss ut till stallet dar vi skulle bo mitt ute i regnskogen. Det var varmt och svettigt och jag var faktiskt lite bakis efter den sena kvallen i Cuzco... Nar vi packat om fortsatte vi till Amazonas floden med var lilla van. nar vi kom fram dit akte vi till vart boende med speedboat. Pa vagen sag vi Caimaner (en slags alligatorer), brunt flodvatten pa en bred flod och en massa olika trad...

Nar vi kom fram till vart boende fick vi reda pa att de bara hade el mellan sex och tio pa kvallen. Ovrig tid fick man anvanda stearinljus. Personalen var supertrevlig och vi fick ett fint mottagande. Sen gick vi till vara bulgalows, vilka var supermysiga opch exotiska. De liksom reste sig ur djungeln och hade stora fonster, sa det kandes nastan som att man lag ute i regnskogen, fast under tak och skyddad av moskitonat. Vi softade ett par timmar i vara Bungalows innan middagen. Nar man lag i sin sang var man omgiven av djungelljud- syrsor, exotiska faglar, apor som lekte, papegojor osv. :D

Efter middagen gick vi en nattpromenad i skogen for att titta pa insekter etc. Det forsta vi fick se var en Capybara- vilket ar en jattestor gnagare, som kan bli upp till 60 kg tung. Sen gick vi in i djungeln pa smastigar. Det var lite laskigt eftersom guiderna sagt att alla spindlar och ormar kom ut pa natten for att jaga. Vi gick pa en smal stig, endast upplyst av vara pannlampor. Vi sag stora tarantellor, vandrandepinnar, smaspindlar och en massa moskiter. Det var inte sa farligt som vi trott. Tarantellorna holl sig i sina halor och hoppade inte pa oss ;D Natthimmeln var helt fantastisk. Jag har sallan skadat sa manga stjarnor. Bara pa savannen i afrika och nar jag var ute och reste i Asien... Vi har inte riktigt sadan stjarnhimmel hemma i Norden maste jag saga. Eller sa ar det bara luminos miljoforstoring som gor att vi inte kan se dem.

Sen var det dags att ga och lagga sig i sin sang i Bungalowen. Efter att ha legat och lyssnat till "jungel at night" stoppade jag in mina oronproppar och somnade.

Dagen efter skulle vi upp tidigt for att aka till en narliggande sjo dar vi kunde titta pa en annan del av djungeln. Redan pa vag till frukosten sag jag en Capybara :D Vi akte speedboat till en strand nara sjon och sen promenerade vi val en timme i skogen. Vi sag olika sorters apor, fler Tarantellor, miljontals fjarilar och Caimaner. Vi sag aven stora trad. I Asien kallade de traden elefant trad, har kallade de traden killer trees, for tydligen vaxer de ovanpa ett annat trad som efter nagra ar dor omslutet av kiler tradet. Gigantiska trad. Vi lyckades ta en gruppbild dar alla 14 i gruppen star framfor tradet och anda kan man se stammen pa sidorna om gruppen! Ett annat trad kunde man klattra upp innuti och sen svinga sig ner med en lian. Tyvarr borjade jag kanna mig dalig, sa det orkade inte jag. Sen akte vi tillbaka till Tambopata for att ata lunch.

Pa eftermiddagen kunde man agna sig att att besoka en fruktfarm i narheten, bada i en kalla eller bara vila. Tyvarr hade jag fatt feber, sa jag fick ligga i Bulgalowen och vila. Jag somnade till djungelljuden och sov i tre timmar. Senare pa kvallen akte vi ut med speedboat igen for att forsok se fler Caimaner och andra djur som kom ut for att jaga eller dricka langs floden pa natten. Vi fick tyvarr inte se nagot annat djur, men Caimaner fick vi se iaf. Efter turen pa floden var jag helt slut, sa direkt efter kvallmaten gick jag och la mig. Natten blev orolig med omsom feberfrossa, omsom febersvettningar.

Morgonen efter skulle vi resa tillbaka till Lima med flyg, sa det var bara att bita ihop. Ingen vila for de sjuka pa en sadan har spackad tur. Vi for tillbaka till stan, packade om till vara ryggsackar igen, for till flygplatsen och tog sen flyget till Lima. Vi mellanlandade i Cuzco och vi som skulle vidare till Lima blev uppmanade att sitta still medan de tankade planet! :D

Val framme i Lima tog vi bussen till Hotell Britanica Miraflores, dar jag nu sitter och skriver detta. Kvallen blev lugn for mig, eftersom jag fortfarande har feber. Vi gick till en fin restaurang vid havet dar vi intog en sista maltid tillsammans. Direkt efter middagen fick jag feberfrossa och var tvungen att ta taxi tillbaka till hotellet och ga och lagga mig. Dagen idag har varit lugn. Jag har bara packat i ordning min ryggsack infor resan hem om nagra timmar, atit fin hotellfrulle, bloggat och kakat lunch med de galna irlandska tjejerna i min grupp. De ska forresten aka med samma flyg som jag till Amsterdam ikvall. Snart avgar taxin till flygplatsen och anlander jag till Kastrup 18.25 lokal tid...

Vilken resa det har varit! Intensivt ar det minsta jag kan saga! Det jag kommer att minnas mest ar sandboardingen i Huacachina, cessnaflygningen over Nazcalinjerna, Incaleden, Machupicchu och Trots sjukdom, Amazonas. Tank att man kan klamma in sa manga upplevelser pa tre veckor!

Mañana: Sweden...

Kram alla dar hemma!

//Rañdy

Hej allihop!

Detta skriver jag egentligen fran Lima sista dagen. Om bara nagra timmar flyger jag tillbaka till Sverige. Det har varit sjukt intensivt den senaste veckan, sa jag har inte hunnit skriva...

Iaf: Vi anlande till Cuzco sen kvallen den 3/7. Egentligen skulle vi har kommit in mycket tidigare, men en arg hord av larare och gruvarbetare, sparrade av en bro vi skulle over, sa vi blev fast nagra timmar i en liten stad innan vi kunde kora vidare. Saledes blev det sent innan vi kom in i Cuzco. Jag tvattade lite, duschade och at. Den 4/7 gjorde jag inte sa mycket mer an att jag gick omkring i Cuzcio och tittade. Det ar en valdigt stor och turistifierad stad om man jamfor med de andra bergsbyarna vi besokt. Mycket av arkitekturen ar kolonial fran den spanska invasionen :D Pa ett satt ar det lite lattare, for det ar faktiskt manga som pratar engelska har till skillnad fran de sma bergsbyarna. Jag har faktiskt varit tvungen att lara mig lite spanska har: Kiero una Cervesa, por favor ;D Ja, lugn dag i Cuzci blev det, iaf.

Den 5/7 gick vi upp kl 5 for att ta bussen till startpunkten for incaleden: Piskacuchu pa 2650 m over havet. Jag hade last en hel del om leden och enligt guideboken skulle det vara "grueling" att gora den pa tre dagar och vi skulle gora den pa tre dagar... Efter diverse smastopp pa vagen for att kopa Gatorade till exempel, nadde vi check-in-punkten kl 10 och borjade var vandring. Vi holl ett hogt tempo den forsta formiddagen. Det var hyfsat manga flacka partier, sa det var inte sa jobbigt. Daremot var de branta partierna riktigt jobbiga, sa jag blev valdigt anfadd och trott. Jag hade fatt for mig att om man inte nadde vissa kontrollpunkter till en viss tipunkt skulle man inte fa fortsatta, lite som Vasaloppet, sa jag forsokte halla ett hogt tempo. Vid lunch pratade jag med guiden som forklarade for mig att det inte alls var sa, utan att det var viktigt att var och en gick i sitt eget tempo. Jag blev lattad... Efter lunch promenerade guiden med mig och hjalpte mig hitta mitt tempo. Det var viktigt att man inte blev alltfor anfadd och trott, for da tappade man for mycket energi. Det var ocksa viktigt att dricka bade vatten och Gatorade sa man hjalpte kroppen att behalla den kemiska balansen med vatska, mineraler och salter. Efter lunch gick det battre. Vid tre borjade det plotsligt regna, vilket ar vanligt i Anderna, sa de sista tva timmarna gick vi i regn. Vid femtiden kom vi, efter 11 km`s vandring fram till vart lager: Wayllabamba pa 3000 m over havet. Jag kande mig saklart trott, men starkt av upplevelsen och javligt stolt over att ha klarat den forsta dagen sa pass bra :) Vi at middag vid 18.30, sen gick vi direkt och lade oss. Natten blev ganska jobbig. Min sovsack var 170 cm lang och jag ar 172, sa den var pa tok for liten for mig. Dessutom blev det kring -5 grader, sa jag fros som en hund och allting var vatt eftersom vi vandrade i regn de tva sista timmarna. Pa nagot vis tog man sig igenom natten. Det ar liksom bara en sadan sak man maste rakna med, nar man ar ivag pa ett sadan har aventyr. Stamningen i gruppen var anda god och vi hade superkul ihop.

Dag tva skulle bli den jobbigaste dagen. Kl 5 blev vi vackta och fick en skal varmt vatten vid taltet. En stund senare kom de med coca-te till oss! Vilken service! Det var som femstjarningt hotell pa 3000 meters hojd! Kl halv sju begav vi oss och hade 12 km framfor oss. De forsta 8 km skulle vi ga uppfor berget fran 3000 meters hojd till 4215 meters hojd, sa det skulle bli den tuffaste biten. I 6 timmar gick vi i uppforsbacke. Vissa strackor var det brant sluttning, vissa strackor var det kna-hoga trappsteg, dar det var for brant at ga utan trappa. Jag malde pa i min langsamma takt, for att slippa bli anfadd och for att kunna njuta av vandringen och allt det vackra runtomkring mig och i bland stannade jag for att ta bilder. Alla gick i sin egen takt, sa gruppen holl inte ihop, men man traffade en massa folk pa leden. Jag traffade en australiensisk familj, bestaende av en son pa 29 ar som skulle resa ett ar och hans foraldrar som akt ner till Peru under tva veckor for att vara dar med honom. Han hade gatt Incaleden en gang forut, och gick den nu en gang till med sina foraldrar. Sen motte jag en tjej fran Idaho som flugit fran USA till Lima och sen direkt till Cusco. Hon hade lite svart att vanja sig vid hojden. Runt omkring mig var det exotisk vaxtlighet. Markligt pa den hojden. Enligt Svenska matt borde vi vara langt over tradgransen, men anda var det gront. Till slut gav dock traden upp mot hojden. I graset langs stigen lag det sma snohogar, men allt som allt var det vackert gront. Till slut nadde jag Dead womans pass 4215 meter over havet och jag kande mig som varldens harskare. Fick lite smatt hybris ;D Det var en fantastisk kansla att ha besegrat berget och tagit mig upp pa den hojden! Sjalvklart har jag bildbevis pa denna seger! Sen var de 4 kms trappor rakt ner till lagret: Paqaymayo pa 3600 meters hojd. Den biten tog bara en dryg timme och jag kom fram vid tretiden, med onda knan. Da var det dags for lunch och sen borjade det regna igen. Tack o lov att jag inte holl pa att klattra fortfarande nar det borjade regna! Efter middagen gick vi direkt och la oss igen. Aven denna natt belv riktigt kall. Det var ca 5-10 minus. Tack och lov var tjejen jag delade talt med ca 10 cm kortare an jag och hon erbjod sig att byta sovsack med mig sa jag fick en battre sovsack denna natt. Vi hade aven fatt varmt vatten i vara vattenflaskor, men det var anda svinkallt. Jag dasade till lite till och fran, och dromde konstiga drommar, men en stor del av natten lag jag vaken och fros...

Morgonen efter gick vi upp kl 5 igen. Vi skulle ga ca 16 km denna dag och besoka olika incatempel langs vagen. Det var fint vader och vackra vyer langs leden och incatemplena vi sag var superhaftiga. Det blev en riktigt trevlig dag. Man kan inte riktigt beskriva hur det kans att sta och se ut over de vackra grona Anderna, med en regnbage i en dalgang. Det maste upplevas. Och det MASTE upplevas. Alla som inte har varit i Peru: Ak hit och vandra Incaleden! Det ar fantastiskt vackert! Vi gick mer samlade denna dag och vid 4 pa eftermiddagen nadde vi en utsiktspunkt pa en terass ovanfor vart lager. Dar satt vi och sag ut over Anderna, dalgangen och en flod nere i dalgangen. Det var underbart vackert. Nar det borjade bli kallt borjade vi var vandring ner till lagret dar vi skulle spendera natten. Helt plotsligt dok det upp Lamadjur pa stigen och vi fick nagra riktigt haftiga bilder av Lamadjur pa en terass i grona Anderna :D Val i lagret fick vi lite popcorn och spelade lite kort innan middagen. Den blev en harlig kvall och natten blev inte fullt sa kall som de tidigare, eftersom lagret, Wiñaywayna lag pa 2650 meters hojd. Jag fick alltsa en hyfsad natts somn :D

Den fjarde dagen gick vi upp kl 4, eftersom vi skulle anlanda til Machupicchu i tid. Maste erkanna att man var ganska sliten, skitig och blot vid det har laget. Varje morgon pa leden var man tvungen att checka in, eftersom de bara tillat 500 vandrare per dag mellan vissa strackor. Sa denna morgon stod vi i ko i regn for att checka in for strackan de sista km till Machupicchu. Val igenom kontrollen var det tva timmars vandring i regn fram till Intipunku dar man skulle fa en forsta glimt av Machupicchu. Vi var manga vandrare pa leden och man fick en liten "Sagan om ringen kansla" av att se allas pannlampor lysa genom gronskan i morkret, langs den vindlande leden. Nar vi kom fram till Intipunku regnade det fortfarande och regnmolnen lag tjocka over dalgangen dar man egentligen skulle ha sett Machupicchu, sa vi fortsatte ner mot den uraldriga staden istallet. Nar vi kom ner till staden drojde sig molnen fortfarade kvar och vi tog tillfallet i akt att ga pa toaletten och ata var matsack innan vi gav oss av pa upptacktfard genom Machupichu. Guiden, Manuel, som tagit oss dit gav oss en guidad tur pa ca 1.5 timmar och sen fick vi ga runt pa egen hand. Tack och lov skingrades molnen och till slut fick vi njuta av Machupicchu i solsken. Det ar en helt fantastisk stad. Den ar ca 1000 ar gammal tror jag, och anledningen till att den finns kvar an idag ar att Incaindianderna byggde allt med respekt for naturen, de byggde i samklang med berget sadant det ar. Tyvarr var jag sa utsliten efter incaleden att jag inte riktigt orkade njuta av machupicchu och redan vid lunchtid hoppade vi pa bussen till Aguas Caliente, en narliggande stad, dar vi skulle ata lunch innan vi tog taget tillbaka till startpunkten for leden.

Pa restaurangen upptackte jag att det inte bara var jag som gett upp. Hela gruppen var samlad. Efter lunch, Cusqeña (ol) och lite kortspel satte vi oss pa taget tillbaka till KM82 dar leden borjade. Det var ett utsikts-tag, dar man kunde njuta av Anderna sedda fran dalgangen langs en flod, genom fonster i taket. Tyvarr var jag sa utmattad att jag dackade. Nar vi kom tillbaka till KM 82 tog vi bussen tillbaka til Cuzco och anlande dar ganska sent pa kvallen. Det blev en snabb middag och sen pa huvudet i sang.

Dagen efter hade vi en "fri" dag i Cuzco, vilken jag agnade att att shoppa lite presenter till folk dar hemma och pa kvallen blev det fin middag och klubbhang. Kroppen var ff utsliten sa egentligen var det idiotiskt av mig att clubba, men vi var ju tvungna att fira att vi klarade incaleden :D Det blev sent och tidigt dagen efter var det dags att checka ut for avfard mot det sista aventyret: Amazonas!

Fortsattning foljer...

Kram

Randy

Den 30/6 anlande vi till Puno pa ca 3850 m over havet, efter ca 6 timmar pa bussen. Vi var alla vralhungriga, sa vi gick direkt och at. Jag kande mig lite dalig, sa jag gick o la mig direkt efter maten. Senare gick jag och guiden och kopte lite hojdsjuketabletter pa ett apotek. Morgonen efter upptackte jag att det inte bara var hojdsjuka, jag var aven magsjuk. Inte sa kul... Jag bestamde mig for att folja med gruppen pa aventyr iaf och det ar jag glad for :)

Forsta stopp var Uros Islands, vilket ar flytande oar byggda av vass. Som bas tar de flytande rotsystem fran vass, sen lagger de lager pa lager av vass ovanpa dem. En o har en livslangd pa ca 10-14 ar och de maste standigt fylla pa med vass. Oarna ar, eller var iaf, bebodda av Uros indiander, fast nu bor de flesta av dem pa fastlandet och aker ut pa oarna for att visa turisterna dem och halla traditionen vid liv. De sista renblogiga Urosindianderna dog ut pa 50-60-talet, sa nu ar stammen uppblandad med Amantiindianerna. Hel otoligt att folk kunde bo sa. Svart att fa tag i mat och vatten och bokstavligt talat svart att halla sig flytande!

Efter besoket pa Uros islands, akte vi till Taquile island, dar vi skulle ata lunch hogst upp pa on. Det bvar en promenad pa ca 30-45 minuter i brant stigning, vilket inte var idealt for min hojd- och magsjuka kropp, men jag tog mig upp iaf och fick i mig lite ris. Utsikten over Titicacasjon var slaende! Jag kan ju saga att nedstigningen var lattare, men till och med da blev jag anfadd...

Darefter bar det vidare mot Amanti on, dar vi skulle bo med lokala familjer over natten. Det ar fortfarande hyffsat fa turister som tar sig sa langt ut i sjon och som dessutom far bo med befolkningen. Vi togs emot i hamnen och sen promenerade vi till ons skola, dar vi ikladdes den lokala festdrakten som nestod av tre fargglada kjolar, en svart monstrad bolero, ett tjockt skarp och ett vitt tygstycke som fastes diagonalt over brostet. Sen visade de oss nagra av sina traditionella danser och sen bjods de av oss som inte var magsjuk upp till dans. Vid den tidpunkten hade morkret fallit sa vi begav oss hem till vara respektive familjer dar vi at kvallsmat, innan vi gick o la oss vid 20.30 ca. Samtalet vid bordet gick lite trogt med tanke pa att ingen av oss pratade varken spanska eller det inhemska indianspraket, Aymara, men vi hade fatt med oss nagra anvandbara fraser, sa med dem och en massa charader lyckades vi prata lite grann iaf.

Kl 4 vacktes vi av tuppen, men lyckades somna om till ca 7. Vi hjalpte till att baka frukostbrodet, vilket bestod av vetemjol, vatten och ngn socker blandning. Degen bakades ut i sma runda platta bitar vilka fristerades i olja i stekpanna. Jag at sparsamt med tanke pa min lilla mage... Darefter hjapte vi familjen ta ut sina far pa bete och kl 9 var det dags att spela fotboll- turister mot lokalbefolkning. De var sjukt duktiga pa fotboll! De var bara 6 stycken mot vara 12 och anda satte de dubbelt sa manga mal som oss! om man ska ha nagot annat an inkompetens kan man ju saga att de var opaverkade av hojden pa 3850 m...

Efter fotbollsmatchen begav vi oss hem till vara familjet igen och at lunch innan det var dags att ta baten till Puno igen. Jag hade lite mer aptit nu, men tog det ff lite lugnt med lilla magen. Maten var dock supergod! Nar vi hjalpt familjen med disken, var det dags att saga adjo och ga ner till batarna. Nu i eftermiddags kom vi tillbaka till samma hotell i Puno, dar vi hade storre delen av vart bagage och jag har agnat eftermiddagen at att ta det lugnt pa rummet. Snart ar det dags for kvallsmat och imorgon bar det av mot Cuzco och Inkaleden! Jag borjar bli riktigt nervos nu!

Hoppas alla har det bra hemma och att det ar varmare an har pa 3850 meter over havet!

Kramar fran kalla Peru

Hej alla!

Idag vaknade jag i Chivay en pytteliten stad i Anderna.

Gardagens formiddag spenderade jag i Arequipa, vilket kanns som ett ar sen nu. Vi gick pa ett museum dar de hade en fast utstallning om barnoffer som incaindianderna gjorde. Som offer for att blidka gudarna dodade de barn. De tog barnen fran sina familjer nar de var sma bebisar och sen uppfostrades de for att offras till gudarna. Det var en ara att bli utvald, eftersom bara de mest perfekta barnen fick offras till gudarna. Ceremonin dar de offrades gick till sa att de vandrade till en bergstopp, dit bara de heliga mannen hade tilltrade. Vandringen tog olika lang tid beroende var bergstoppen befann sig, eftersom de alltid utgick fran Cusco. Nar de var framme fick barnen fasta for att en bedovning de senare skulle fa skulle verka snabbare och battre. Sedan sjongs det en massa sanger och barnen fick dricka majsvin som lagrats i minst tva ar, sa alkoholhalten skulle vara hog, varpa man slog ihal dem med ett hart slag mot huvudet med en cermoniell hammare.

Ett av barnen hittades da en vulkan haft ett utbrott och hennes grav trasades sonder. Hon dog nar hon var ca 12-14 ar gammal och eftervarlden har dopt henne till Juanita. Eller Ampato-jungfrun, efter berget hon begravdes pa. Hon lag ca tva veckor innan man hittade henne. Eftersom hennes kropp varit frusen hela tiden var den otroligt valbevarad. Allt fanns kvar, muskler, senor, hud, inre organ osv. Bara ansiktet som exponerats for solen innan de hittade henne var formultnat. Hon var kladd i vackra klader och stora smycken varfor forskarna tror att hon var en incaprinsessa. Det var en jattefin utstallning, och man blev mycket berord av barnens ode. For oss idag kanns det saklart mycket barbariskt och hemskt att doda barn.

Efter besoket pa museet blev det lunch och sen lamnade vi Arequipa pa 2400 meters hojd och reste till Chivay pa 3600 meters hojd. Igar hade jag lite huvudvark och led av yrsel, trots att vi stannade for att dricka coca-te, men efter en natt pa hotellet ar det bra. Man blir anfadd av minsta lilla anstranging dock pa denna hojden och jag har kopt coca-kakor, coca-godis och cocablad. Det var svinkallt nar vi anlande till Chivay. I Arequipa var det shorts- och linne-vader och nar vi kom fram var det kvall, sa har var formodligen nollgradigt. Det var sa kallt att jag fick ta pa mig enligt trelagersprincipen, precis som nar vi ar ute och aker skidor! Efter en liten middag sen igarkvall gick vi och lade oss for vi skulle ga upp tidigt idag.

Chivay ar en liten, liten by i bergen som i princip ar avskilld fran varlden. Det ar ett enormt foretag att ta sig harifran och de flesta lever har hela sina liv. Den ar inte jatteliten dock, ca 6000 manniskor bor har. Chivay betyder naste pa ett av indianspraken som ursprungligen pratades har. Numer pratar alla spanska och man undervisar inte ens ursprungsspraken i skolorna. Det ar huvudsakligen tva indianstammar som ar bosatta har, tyvarr har jag glomt vad stamamrna heter just nu, men de kan an idag skiljat at av formen pa deras hattar. En av stammarna bar konformade hattar och den andra stammen bar platta hattar. Formen pa hattarna kommer fran deras seda att deformera sina barns huvud i respektive form platt eller konformad. Den seden praktiseras dock inte idag.

Nar man gar omkring pa gatorna har ar det standiga kulturchockar. Man moter manniskor som ar kladda i traditionella indianklader, turister och mer moderna indiander. Spannande!

Som sagt skulle vi ga upp tidigt idag, for vi skulle aka till Colca Canyon som ar en Canyon som faktiskt ar dubbelt sa stor som grand Canyon i Arizona! Vi at en snabb frukost sen bar det av. Efter en stunds bussfard omgivna av de maktiga Anderna kom vi fram till en utsikts plats dar Condorerna holl hus, vid Colca Canyon. Otroligt maktiga faglar! En otrolig kansla att fa beskada de gigantiska faglarna segla omkring med Anderna och Colca Canyon som bakgrund. Vi gick en liten promenad, som egentligen inte alls var sa anstrangande som jag trott, men man blev fort anfadd av hojden.

Det var ff jattekallt imorse, men allt eftersom dagen led har jag plockat av mig lager efter lager och gar nu omkring i linne... Konstiga temperaturskilnader. Svart att kla sig. Nu ar vi tillbaka i Chivay for lunch och ett par timmars vila, sa jag har ringt hem och sitter nu och bloggar lite. Kl 16.00 ska vi ses igen for att aka till vulkanska kallor dar vi ska bada i vatten som ar ca 30 grader varmt :D Ska bli skont efter all kyla!

Hoppas att allt ar bra med er darhemma!

Kram!

Hej!
De senaste dagarna har varit sjukt intensiva!

Den 24 akte vi fran Lima till Paracas, via Pisco. Dar spenderade vi en natt. Pa morgonen akte vi ut till Ballestas Islands vilket ar ett naturreservat for miljoner faglar, pingviner och sjolejon. Jag har ca 200 bilder av faglar nu... Men det roligaste var saklart de underbart gulliga Pingvinerna som utan armar lyckades omsom skutta, omsom vagga upp for klipporna pa sina fotter. Supergulliga! Sjolejonen var supercoola och lag bara och softade i solen. Batfarden tog typ en halvtimme ut och en halvtimme in och sa cirklade vi kring on i ungefar en timme. Val vart pengarna :D

Sen akte vi till Ica, dar vi akte pa Piscoprovning. Var guide forklarade processen pa bruten engelska och jag minns var endaste lilla detalj, aven den mest obetydliga. Eller: Inte, men jag har iaf fina bilder :) Pisco var ganska stark sprit och smakade faktiskt inte sarskilt gott. Men man kan blanda goda Pisco Sour pa det iaf :D

Dar efter for vi till Huacachina en liten oas mitt ute i oknen omgiven av dramatiskt okenlandskap med vidstrakta sanddynor. Dar at vi en sen lunch och sen bar det av :D Vi akte med en slags oppen racerjeep som kunde kora fram och tillbaka, upp och ser sidledes och framledes. Ut i oknen for vi och en adrenalinfylldfard som paminde om en gigantisk berg-och-dalbana vantade :D Helt otroligt! Jag har nog sallan skrattat sa mycket! Jag har tom lite traningsvark i magen! Vi stannade forst for bilder och nasta gang vi stannade var det dags for Snad boarding. Sand boarding ar som snow boardning fast pa sand, men man behovde inte sta pa bradan, det gick bra att sitta eller ligga ocksa. Forst var jag superradd, men radslan forsvann snabbt, sen var det bara hal i skallen rakt nerfor flera hundra meter langa sanddynor! Askul, men jag hittar fortfarande sand overallt :D Pa vagen tillbaka var jag helt slut! darefter akte vi till Nazca och checkade in seeent pa kvallen.

Igar vaknade vi alltsa i Nazca. Pa morgonen besokte vi Chauchilla cemetary, en flera hundra ar gammal kyrkogard, dar de oppnat en del gravar, sa man kunde se hur indianerna fore Inca, Wariindianderna, begravde sina doda. Spannande men lite acklingt ocksa. Darefter akte vi till ett lokalt krukmakeri som anvander samma metoder som incaindianderna gjorde. Det var kul att se hela processen hur krukorna gick fran lerklump till nagat som var mycket vackrare :D Jag har nog handlat lite mer an jag vantade mig...

Darefter var mitt stora ogonblick som jag vantat lange pa. Vi for till Nazca flygplats och efter en lite kranglig process hoppade jag in i ett Cessnaplan for att se hur Nazcalinjerna ser ut uppifran! Jag var lite orolig innan for en kille fick faktiskt foras i rullstol fran planet for att han blev sa illamaende och tva andra i gruppen spydde... Tack o lov klarade jag mig utmarkt och hoppas jag fick mazzor av fina linjer. Bilder menade jag ;) Linjerna skapades av Nazcaindianderna, med hjalp av metematik och geometri och an idag vet ingen varfor de skapade dem. Det ar flera figurer och streck som ar upp till 200 meter langa och alla figurerna tacker ett ca 5 kv km omrade. Vad som sags har ar att mano, eller apan, ar mitt stjarntecken :D Det var en helt fantastiskt, underbart magisk upplevelse och jag ar glad att jag inte snalade med mina dollar utan betalde de 105 dollarna det kostade. Det var det definitivt vart!

Darefter akte vi tillbaka till hotellet och slappade nagra timmar, drack nagra ol och gjorde oss i ordning och pa kvallen for vi till stan for att ata och ta nattbussen till Arequipa. Nattbussen hade jattefina saten, som var latta att sova pa och nastan utvilad anlande jag denna morgon till Arequipa, eller Den vita staden som den ocksa kallas. Den kallas den vita staden eftersom husen ar byggda av vita vulkaniska stenar och for att det var ljushylta spanjorer som grundade den for nagra hundra ar sen. Staden ligger ca 2400 meter over havet, sa redan nu kanner jag mig lite yr. Undrar da hur det kommer att ga pa Incaleden som ar 4000 meter over havet...? Vi fick tillgang till vara rum redan imorse och sen har vi bara promenerat omkring pa stan. Vi har besokt en marknad, atit lunch och besokt Monestario Santa Catalina. Monestario Santa Catalina ar ett kloster som grundades under forsta halften av 1500-t. Det var jattestort och jattevackert, men efter att ha vandrat runt i en timme, blev man lite matt pa intryck... :D

Nu sitter jag har och pletar ner en liten dagbok over mina forehavanden och snart ska vi ut och ata. Imorgon bar det av mot Colca Canyon :D

Kram alla!
Randy

Hej!

Idag har jag bara gatt omkring i Lima for mig sjalv. Handlat telefonkort, guidebok, havannas (skor) och tagit ut solles (lokal valuta).

Lima ar en ganska ;) stor stad med ca 8 miljoner invanare. Det ar sjukt mycket trafik och darfor mycket avgaser. Staden ligger precis vid havet, sa egentligen ar det inte markligt att luften ar sa fuktig. Det ar dock inte en strandstad, som man som turist forvantar sig av utlandska stader. Vattnet ar kallt och stranden stenig. Det ar bra for surfare dock for det ar mycket vagor. Las mer om Lima pa http://en.wikipedia.org/wiki/Lima.

Det har varit trevligt idag. Lima ar en spannande, frammande stad. Sprang ihop med en svensk kvinna som jobbat har och stannat efter pensionen. Jag stod och tittade pa en sak i ett skyltfonster, tog ett steg bakat och stotte ihop med henne, sa "You're not steeling my camera, are you" varpa vi skrattade och hon fragade varifran jag kom. Nar jag sa sweden sa hon men da kanske vi ska prata svenska och sen pratade vi lite medan vi gick gatan fram :D

Det ar jattefuktigt, men inte jattevarmt. Det ar lite varmare an Sverige ungefar, men mycket mer fororeningar. Luften kanns tjock och det luktar sa dar exotiskt som nar jag resten i Asien... Underbart! Nostalgi! Intressant nar dimma och avgaser vacker langtan i en... :D

Vid tre checkade jag in pa hotellet dar gruppen skulle traffas idag, sen vilade jag lite innan kvallsmotet. Det ar en norsk familj med mamma- Jorun, pappa Bjorn, dotter Cecilie. Sen ar det de fyra irlandska tjejerna- Deborah, Anette och tva till som jag inte minns namnen pa och en australiensk man- Brennan. Sen kommer det 6 till med morgonflyget, sa vi blir 15 totalt.

Ikvall var vi ute och at med gruppen och jag har druckit en pisco sour, vilket ar en lokal delikatessdrink. Somndepraverad rackte det med en drink for att jag skulle kanna mig redo for sangen, sa nu ar jag tillbaka pa hotellet (22.55 lokal tid, 4.55 svensk tid). Imorgon ar det en tidig morgon och da bar det av mot nasta aventyr :D

Jag kanner mig verkligen superglad, supertrygg, superentusiastisk och superforvantansfull. Jag var inte det minsta orolig nar jag promenerade runt i Lima ensam idag. Det kandes bara som ett spannande aventyr :D Fast nu ar jag supertrott.

NU: Sangen!

Puss och kram och gonatt!

//Randy

Hej!

Nu har jag, efter en riktigt aventyrlig dag, kommit fram till Lima.

Klockan ar kvart i tio pa kvallen har och kvart i fyra pa morgonen hemma.

Allt gick supersmidigt imorse. Gick upp strax efter 6, sen foljde Magnus mig till taget som gick vid strax efter 7. Incheckningen gick smidigt pa Kastrup, men de kunde inte checka in mig pa anslutningsflyget Amsterdam/Lima, sa killen sa att jag skulle kontakta markpersonalen i Amsterdam, sa skulle de hjalpa mig. Det kandes som jag hade gott om tid och jag tog en kaffe innan det blev dags att ga till gaten.

Pa flyget bad jag flygvardinnan kolla vilken gate anslutningsflyget gick ifran, eftersom vi var tio minuter sena och jag bara hade 55 minuter pa mig i Amsterdam. Hon gav mig beskedet att de inte hade nagon conection till det flyget och att jag skulle kontakta markpersonalen. Men hon sa aven att jag kunde testa att checka in sjalv, det skulle formodligen fungera.

Val framme i Amsterdam stressade jag av flyget for att hinna checka in pa nasta flyg. Det gick inte att checka in pa sjalvhjalpsmaskinerna, sa jag fick be en i personalen om hjalp. Han sa att jag inte hade nagon plats pa flyget och att jag stod pa standby, men att personalen vid gaten hade mer information. Jag sprang till gaten, for nu var det bara en halvtimme till flyget lyfte. Val framme vid gaten fick jag infon att KLM hade rakat overboka flyget, sa jag hade ingen plats, sa de skulle forsoka boka in mig till Lima via Madrid istallet och da skulle jag komma fram 05.10 pa morgonen. Jag blev lite trott, men saker hander och de skulle kompensera mig med 600 euro i kontanter.

De bad mig vanta. Hela tiden horde jag dem ropa upp olika passagerare till Lima flyget. Det kandes som ngt var pa gang. Nar incheckningen stangde hade en Mr Velasquez fortfarande inte dykt upp sa nagon av oss som saknade plats kunde fa hans plats... Jag satt som pa nalar och for jublande upp nar de ropade upp Ms Ziegler! Rusade bort till incheckningen, genom sakerhetskontrollen och blev anvisad seat B02. Gick genom flygplanskorridoren och insag att jag skulle flyga... Bussinesclass!!! Och inte bara det. Jag fick fonsterplats.

Direkt nar jag kom till min plats stod dar en flygvardinna framfor mig och fragade om jag ville ha soda, water eller Chamagne. Champagne! Saklart! Sen la hon upp min vaska i overskapet innan jag sjonk ner i min fotolj som kunde justeras pa alla tankbara satt under flighten. Nar flygvardinnan kom forsokte jag ta hela brickan hon rackte fram Champagnen pa och kande mig verkligen som katt bland Hermeliner... Men det gick genast over och jag gottade mig at att flyga businesclass :D Alla hade varsin TV, med alla mojliga sorters filmer mm, vi fick treratters med olika sorters vin till, dessert men dessertvin och hela tiden fick vi hjalp av flygvardinnor. Sen sov jag lite. Det mesta av flighten gick over Atlanten, vilket var lite laskigt, eftersom det var lite turbulent. Sen flog vi over Virgin Islands och Jamaica innan vi flog in over fastlandet. Jag fick se solen strala over Amazonas och ga ner over Anderna.

Det var morkt nar vi kom fram till Lima halv sju pa kvallen. Jag hittade min Transfer och traffade fyra Irlandska tjejer som ska resa samma tur som jag, fast de var bokade pa ett annat Hotell ikvall. Tranferkillen foljde oss till var taxi och efter en timmes galen och trafikvadlig korning sitter jag nu nyduschad och skriver.

Nu gungar golvert under fotterna pa mig, sa jag tanker ga upp pa rummet och lagga mig nu. Jag hoppas att min gamla Ericsson mobil gar att ladda, sa att jag har vackarkloka imorgon.

Happy Randy

Signing out fran Lima, Peru :D

Jag såg filmen ”Into the wild” igår kväll. Det var en oerhört stark, gripande och tankeväckande film och jag måste idag ständigt slita mina tankar från den för att kunna ta hand om mina dagliga göranden.

   Sean Penn är en konstnär. Han är en oerhört skicklig berättare som förstår, levande- och tydliggör den filosofiska fråga han bestämt sig för att belysa på ett vackert och poetiskt sätt.

Detta är helt klart en film som kommer att leva kvar i mig länge.

   Men nu börjar jag berätta i fel ände. Om filmen:

   Filmen är baserad på en sann händelse och handlar om en ung kille som heter Christopher. Hans barndom är inte den bästa och trots att han växer upp i en familj som inte saknar något av materiell karaktär, saknas det som är än viktigare: Kärlek till, empati och respekt för medmänniskorna och Christopher får bevittna både fysiskt och psykiskt våld. Vidden av de spår detta satte i honom förstår man när han vid ett tillfälle säger till en man han möter att människor inte är viktiga, allt man behöver finns runt omkring oss i upplevelser av naturen.

   Så fort Christopher har gått klart college, skänker han de 24 000 dollar han har kvar i sin collegefond till behövande och ger sig av på en resa som tar honom över hela USA. Han meddelar ingen, inte ens sin syster om sin avfärd. Han lever som backpacker eller luffare. Kalla det vad du vill. Under resans gång får han möta många fantastiska människor, se många fantastiska saker och vara med om många fantastiska upplevelser. Han är både kärl för och förmedlare av kunskap, filosofi och livsåskådning, men trots att han möter alla dessa underbara människor är banden han knyter inte så starka att han inte kan bryta dem. Hans mål är att ta sig till Alaska och spendera 100 dagar där och han tar aldrig blicken ifrån det. Han är på en resa i sann Rosseauanda, mot den sanna friheten och det naturliga tillstånd vistelsen i den vilda naturen erbjuder. Han vill bryta sig fri från alla samhällets krav och band. Han anser att man inte behöver något, utom det naturen har att erbjuda. Han är en sann troende och viker aldrig från detta sätt att se på livet och samhället. Det är hans religion, hans livsåskådning. Det går djupare än en tonårings revolt mot etablissemanget, det är en människas kamp mot de föreställningar som förslavar människor i samhället och en kamp mot den överkonsumtion vi lever i.

   Troligen föddes hans sätt att se på världen delvis ur det faktum att hans föräldrar till synes hade allt och att de utåt såg ut som den perfekta familjen, men det var bara lögner, en perfekt fasad som dolde en känslomässig misär. Hans uppväxt sådde fröet, men det sätt på vilket världen fungerar fick det att slå rot och blomstra och slutligen slet han sig fri.

   Efter äventyr, upplevelser och möten med människor beger han sig slutligen ut i vildmarken i Alaska. Han har med sig lite förnödenheter, såsom ris, men ämnar framförallt leva av det naturen har att erbjuda och han har med sig en bok om djur och natur.

   Han är ensam in the wild, lever av det naturen har att erbjuda och njuter av den frihet han så hett åtrått. Konsumtionssamhället, så korrumperat av lögner, ligger bakom honom. Han har nått sitt mål.

   Han lever dels på de förnödenheter han har haft med sig och dels på småvilt han skjuter och växter han plockar i naturen. En dag ser han en älg. Hans lycka är gjord. Storvilt betyder mycket mat. En av de män han mött under sin resa berättade för honom hur skulle jaga och ta tillvara på köttet från storvilt. Han skjuter älgen och nu börjar en kamp mot tiden. Han har en till två timmar på sig att stycka och ta hand om köttet. Frenetiskt jobbar han med kniven och försöker också bygga en slags ugn att röka köttet i, men misslyckas. Köttet myllrar av larver och av flugor. Förtvivlad inser han att han tagit livet av ett djur i onödan. Köttet är oätligt. Han skriver om sitt fatala nederlag i dagboken. Moder natur är grym.

   Men han får också uppleva hennes goda sidor. Han får se det allt det vackra, det fantastiska, det underbara i att leva i, av och med naturen. Vackra orörda vyer, frisk luft okränkt av avgaser och öppen, fri, oändlig himmel.

   Slutligen skriver han triumferande i sin dagbok att han klarat det. 100 dagar ensam i Alaskas vildmark. Han packar sina saker och påbörjar sin resa tillbaka. När han kommer fram till den lilla bäck han tog sig över under senvintern, tidiga våren, ser han att den av smältvattnet har förvandlats till en vild älv, omöjlig att ta sig över och han nödgas ta sig tillbaka till sitt läger. Där fortsätter han försöka överleva på naturens resurser. Det är dock inte så lätt om man inte har tillräckligt mycket kunskap om naturen och all mat han hade med sig är slut. Han läser noga i sin bok och tittar på bilder av ätliga växter, men han är inte biolog eller överlevnadsexpert och när han vaknar sjuk en morgon inser han att han ätit en giftig växt. Växten gör honom kraftigt illamående och leder till att han svälter än mer.

   Han börjar på allvar frukta för sitt liv och känner sig oändligt ensam. Han klarade sig i 100 dagar, men kommer knappast klara sig i 100 till. Han svälter svårt och får göra hål efter hål i bältet för att hålla byxorna uppe.

   Det sista han skriver i sin högt skattade dagbok är att upplevelser är bäst när de delas med andra. Tragiskt nog var han tvungen att ensam leva i Alaskas vildmark och hamna öga mot öga med döden för att uppnå den insikten. Ingen man är en ö. Vi behöver andra människor.

   Han dör. Ensam i sitt läger med blicken riktad mot himlens oändliga rymd. Två veckor efter hans död, finner ett par älgjägare hans läger. Så nära men ändå så långt borta.

   Imorse vaknade jag med slutscenen på min näthinna och jag känner ännu filmens tragik ända in i själen.

   Jag dock inte låta bli att skänka mina SFI-deltagare en tanke i sammanhanget. Christophers sökande efter en ärlig, äkta värld långt borta ifrån konsumtionssamhället, för honom baserat på lögner, känns som ett fenomen från västvärlden. Jag har svårt att tänka mig till exempel en afghan, uppvuxen i krigets Kabul, bege sig ut på resa på det sätt som Christopher gör. Vi bortskämda västerlänningar ser på världen på ett helt annat sätt. Vi har möjlighet att filosofera över överkonsumtion och livets skeende och vad som är värdefullt i livet. Det har inte de. Vi ska vara tacksamma över vad vi har i Sverige. Vi har möjlighet att välja bort etablissemanget och överleva. Om vi inte beger oss ut i Alaskas vildmark d.v.s.…