OK. Skulle juh inte ha en sån där blogg m recept o annat hemvävt. Men nu blir det iaf ett recept. Efterfrågat av många, så det känns som detta är enklaste sättet att dela med mig.

Jag var i Norrland i somras m min goda vän Malin. Hon är en sån där människa som hinner med allt och lite till och får det att se så där busenkelt ut att man känner sig lite ofullkomlig bredvid henne... Iaf bakade hon detta fantastiska bröd som inte bara är supergott, utan faktiskt även superlätt att göra. Mina bakkunskaper och erfarenheter sträcker sig till att baka scones ur receptboken för barn, men med detta bröd kan till o med jag briljera : )

Det kostar lite att köpa hem alla råvaror första gången om man inte har något av det, men det räcker till många bröd. Tänker du baka många bröd kan du behöva köpa två paket rågkross och två till tre paket bikarbonat.

Yoghurtbröd

Ugn på 175 grader, brödet inne i 80 minuter.

5 dl vetemjöl

2 dl grahamsmjöl

3 dl rågsikt

2,5 dl rågkross

1 dl vetekli

0,5 dl vetegroddar

1 tsk salt

4 tsk bikarbonat

Blanda ihop alla torra ingredienser. Jag brukar använda en handvisp så att eventuella mjölklumpar försvinner o torrvarorna blir fluffiga.

Vill man kan man blanda ner nötter och torkad frukt i torrvarorna. Det är jättegott med hasselnötter och tranbär t.ex

1 l naturell youghurt (jag har använt Hjordnäras youghurt när jag har gjort detta bröd.)

1 dl flytande honung

1 dl mörk sirap

Om du vill ha mindre sött bröd kan du välja att ta 0,5 dl vardera av sirapen och honungen, men jag har använt 1 dl av varje.

Blanda och rör ner i de torra ingredienserna.

Häll smeten i 2 smorda, avlånga brödformar.

Grädda i 80 minuter.

Låt svalna på galler.

OK, nu kan jag sluta ha dåligt samvete. Nu har jag delat med mig.

Mer bröd åt folket!

: )

Randy bakdrottning (syftar då inte på mitt ass)...

Mörker

Mörker

Mörker

Det är alltid mörkt

i början

Andas

Andas

Andas

Andetag

Sen

Kanske

Våga

Ljus

Litet

Litet, litet ljus

Tystnad

Andas

Andetag

Kroppen

KROPPEN

Kroppen LEVER

Finns

Känns

Rör sig.

Jag ÄR

Jag är ett litet barn

En kvinna

En vacker kvinna

Ett tomrum.

Ett vakuum, ett svart hål.

Eller ett godisstånd. Sugen?

LJUS!!!

Jag är stor

Större än du

Allsmäktig

The queen of fucking everything.

Förlåt.

Jag blir sån ibland.

Får storhetsvansinne.

Vackra människor är osynliga.

Detta stämmer faktiskt.

Skönhet eller inte skönhet? Vad är det viktigaste? Det låter som pubertala problem, men ser man sig om i samhället ser man att det i alla högsta grad är aktuellt för många människor i många åldrar. Det finns många människor som försöker bygga sin självbild utifrån hur de ser ut, hur mycket pengar de har på banken, vilken musik de lyssnar på, vilka människor de umgås med, om de gillar Lilla torg eller Möllan, var de bor, vilka filmer de tycker om, vad de tycker om att göra på sin fritid. Ja, listan kan göras lång. Ytliga värden helt enkelt.

”Jag är en kulturkofta”. ”Jag är en Möllantjej”. ”Jag är lillatorgstypen”. ”Jag är Löddebo”. ”Jag är teatermänniska”. ”Jag är en konstnärstyp”. ”Jag är en idrottsmänniska”. ”Jag är en friluftsmänniska”.

Sluta sätt stämpel på er själva! Jag är allt det där faktiskt och lite till! Det jag inte egentligen är, är ”konstnärstypen”, för jag är analfabet när det kommer till hur man målar, ritar, tecknar, osv. Men iaf…

Var sitter folks känsla för sig själv? Självkänsla, och då menar jag inte självförtroende, är inte självklart för många. Klassikern är ju (iaf om man ska tro det Anders Engquist skriver i ”Att växa som vuxen”) mannen i karriären, som satsat allt på att förverkliga sig själv genom sitt jobb – ha ett högstatusjobb, tjäna mycket pengar osv. När de sedan närmar sig de 40 upptäcker de att det finns andra mjuka värden som är viktigare för själen. Man kan inte spoona med pengar på natten.

Och om ”Vackra människor”. Jag har mött en hel del supervackra kvinnor, som är både kloka, smarta och goda människor. Ändå saknas det något. De kan ha fantastiska självförtroenden, men ändå känna sig misslyckade i livet, eftersom de saknar självkänsla. Kan det vara så att deras yta osynliggjort dem? Folk ser bara en vacker utsida, men glömmer bort personen? Jag minns en gång när jag och min dåvarande sambo frotterade oss med Malmös”kulturelit” m.fl. om du så vill kalla dem. Vi var ute på Österlen och hälsade på en konstnär han kände där. Jag hade inte träffat denne konstnär förut och det första konstnären gjorde när han såg mig var att ögna mig upp och ner. Sen sa han ”Ja, man måste ju tänka på det estetiska också”. Jag har aldrig känt mig så förminskad i mitt liv! Ja, detta var ju ett uppenbart fall av osynliggörande, men det finns mer subtila sätt som mer handlar om hur man känner in andra människor och lyssnar eller avfärdar dem.

Fördomar om andra finns verkligen överallt. Kulturkoftorna har fördomar om svenssons och vice versa. Varför kan inte alla bara leva ihop i en enda stor, härlig ormgrop, där människan, det öppna sinnet och kärleken smäller högst? Jag har alltid levt med ett ben i varje värld och har kommit fram till att jag älskar människor helt enkelt. Vad du gillar, hur du ser ut och hur mycket pengar du har spelar verkligen ingen roll! Dock ska jag inte sitta här och vara skenhelig. Såklart klickar det bättre med vissa och sämre med andra, men vem jag klickar med överraskar mig ofta. Vill du irritera mig så var sur och vresig, fördomsfull och enkelspårig, otrevlig och osocial.

Annars: Välkommen i min ormgrop!

Att vara arg på världen

”Det är synd om människorna” sa den dekadenta överklassfröknen Julie. Man skulle ju kunna sympatisera med denna flicka, instängd i sin dyrbara bur. Om man föds i ett fängelse, kan man då hitta ut, eller är det något man måste ha möjlighet att göra för att kunna lära sig det?

Undersökningar har visat att människor i fängelser måste ha en ”out”, för att klara av sin fängelsevistelse, annars blir de tokiga. Men denna ”out” erbjuder sällan fängelsedirektören. Man måste vara kreativ nog att komma på den och handlingskraftig nog att genomföra den. Man har liksom eget ansvar för sin ”out”.

”Det är synd om människorna” väcker en massa frågor och tankar i mig. Och en massa frustration. Och irritation.

Det är INTE fucking synd om människorna. Visst, man väljer inte vad man råkar ut för och ibland är livet skittufft. Självklart finns det ju grader i helvetet oxå. Pakistanierna valde ju tex inte att bli hemlösa och judarna valde inte att bli utrotade. MEN vi har alltid, eller iaf i de allra flesta fallen, ett val i HUR vi väljer att hantera våra motgångar! Väljer man att vara ett offer eller väljer man att ta ett vuxet ansvar för sitt liv? Vi västerlänningar är alldeles för pampered för vårt eget bästa!

En femåring blir jättearg på bordet när han/hon sparkar sin lilla fot i det. Men när vi växer upp lär vi oss det fruktlösa i att bli arg på döda ting. Det leder ingenvart och kostar bara en massa energi som man kunde ha använt på ett mer konstruktivt sätt. Sen är det ju faktiskt inte bordets fel att femåringen sparkade på det. Bordet är bara hårt av naturen och i kollisionen med den lilla barnfoten skapas smärta. Det ligger i sakers natur. När mjukt kolliderar med hårt uppstår smärta. Är det någon man ska bli arg på så är de väl på sig själv för att man var dum nog att sparka på det lilla bordet?

Lika arg kan man vara på livet för de motgångar man ställs inför. I kollisionen det hårda livet och den mjuka människan emellan, kan smärta uppstå, men lika lite som man kan vara arg på bordet för att det är hårt, kan man vara på livet för att det är hårt. Det är fruktlöst att vara arg på livet. Det ligger i livets natur att ibland vara hårt. Den energi man lägger på att vara arg på livet, kan användas mer konstruktivt i att på ett vuxet och handlingskraftigt sätt ta tag i sitt liv.

Bordet har även en massa försonande drag. Det kan vara fint att titta på. Man kan inreda sin lägenhet med det. Man kan ha saker på det. Man kan äta på det. Man kan måla det i fina färger. Man kan sätta det på innergården och ha vin på det. Man kan sitta på det. Man kan älska på det. Ja. You get the picture.

Även livet har en massa försonande drag. Det kan vara fint att leva. Det finns en massa mysiga människor som kan ge en upplevelser. Det finns en hel värld av upplevelser- saker att göra, människor att träffa, saker att se, lära sig och uppleva. Det krävs ibland lite jobb, men för det mesta är faktiskt livet värt att leva. Det är inte bara hårt!

Det är såklart ibland skitgött att tillåta sig själv att gräva ner sig i, frottera sig med, rulla runt i, frossa i och gotta sig i sin primitiva ilska på livet, men sen är det bara att ta sig i kragen. Man måste ta av sig skygglapparna och SE livet. Sluta tycka synd om sig själv och se sig själv som ett offer. Det är ju faktiskt ganska betryggande att veta att man själv sitter bakom ratten i sitt liv. Man är inte bara passagerare. Nu känner jag ett tinglande rinna genom mina ådror. Kan det vara storhetsvansinne? JAG  har makten i mitt eget liv. Jag är GUD i mitt liv. I´m the queen of fucking everything!

Lev livet och NJUT FÖR FAN!!!

I kväll handlade "Uppdrag granskning" om en flicka från Örnsköldsvik. Hon blev vid fjorton års ålder våldtagen på skolans toalett. Tyvärr räckte det inte med det övergreppet utan därefter spreds det elakartade rykten på Internet om henne. Det sas att det hela inte var någon våldtäkt och att hon hittat på det. Citat: "Fyfan för äckliga fjortisluder som vill ha pengar och uppmärksamhet.", "Det är sånt här som gör att jag skäms över att vara tjej. Att anmäla någon bara för att hämnas tyder på enorma psykiska problem. Hon borde få psykvård". Hon våldtogs alltså igen. Med vilka "bevis" i ryggen uttryckte dessa människor sig på detta sätt? Det värsta är att det inte bara är okunniga ungdomar vars hjärna inte har vuxit klart än som deltagit i "debatten", utan även vuxna som borde veta bättre!

   När man ser tillbaka på denna händelse ser man hur kraftfullt det är när många människor koncentrerar sig på samma mål, kring samma tankar och åsikter. Det kritiska tänkandet slås ut och en halvsanning blir istället en absolut sanning. Det övervägs inte om det skvaller en vän berättar att han eller hon hört från en bekants bekant är sant eller inte. Det är lätt att sprida rykten på Internet. Censuren är i princip obefintlig. Har man sett det i text är det sant, till och med för de vuxna som deltog i hetsjakten på den våldtagna flickan. Detta är vuxenvärldens totala misslyckande.

   På skolans hemsida står det: "Vi anser att "Alla barn är allas barn" och vi strävar efter att våra elever skall utvecklas till ansvarstagande medmänniskor". Detta är ett hån i sammanhanget då skolan så fatalt svikit flickan. I intervjun menade fritidsledaren att det var svårt att välja sida. Prästen välkomnade gärningsmannen i kyrkan på avslutningen. Rektorn ville inte heller välja sida och kände inte ens till att det hela spridits på Internet. Varför är det så svårt att ställa sig på den utsattes sida?

   Vilka signaler skickas för det första till flickorna som blivit våldtagna? Efter en våldtäkt är det, förhoppningsvis, allmänt känt att offret ofta tar på sig skulden i den komplicerade bearbetningsprocess som följer efter övergreppet. Om den utsatta då inte får allt det stöd hon egentligen har rätt till, inser nog de flesta att bearbetningsprocessen i bästa fall försenas, i värsta fall omintetgörs helt.

   Vilka signaler skickas till gärningsmannen? I detta fall gick han ut och våldtog en flicka till. Uppenbart är att samhället har uppmuntrat hans brottsliga böjelser i sin oförmåga att ta ställning.

   Under inslaget var det flera personer som uttryckte att de "tyckte synd" om gärningsmannen. Jag anser att vi i vårt samhälle bör tycka mindre "synd om" och bli bättre på att agera mot de som begår brott mot de regler som håller vårt demokratiska samhälle flytande. När gärningsmännen blir offer bör vi tänka om! Säkerligen bör man beakta gärningsmannens rehabilitering, men den får inte vara på bekostnad av offrets.

   Gärningsmannen i detta fall behandlades som en missförstådd hjälte och applåderades då han delade ut blommor till sina forna klasskamrater i kyrkan på avslutningsdagen. Bara några timmar senare våldtog han igen.

   ÄR DET SÅ VI SKA HA DET?!

Liten monolog jag skrev 080317...

Resan

Ändstation.

Det började med 132:an till Malmö. Sen slutade jag aldrig springa, fly, resa. Vad man nu ska kalla det. I Malmö fanns aktuella människor, spirituella människor, intellektuella människor, generella människor, icke defektuella människor.

Jag stannade till jag blev omöjlig, sedan sprang jag igen. Rakt i armarna på dig.

Du sa "Hej! Vem är du?"

Ja sa "Jag är ditt privata nöjesfält, så använd mig. Slunga dig mellan mina ögonfransar, åk rutshikana på min näsa, hoppa hage på mina revben, lek tafatt i min hjärnsubstans intrikata labyrint".

Du sa "Ok!"

Men vi tröttnade snart.

Jag sa "låt mig vila. Även ett nöjesfält har sina vintrar" och du muttrade bara något på väg ut genom dörren. Ett nöjesfät förlorar sin magi om man får åka dit när man vill.

Men vägen fanns kvar och på den fortsatte jag.

Jag kom till ett land fullt av mosaik, mystik, kalabalik och där vilade jag på resande fot. Ett tag.

Men man har inte rätt att fly världen. Man måste ta ansvar för sitt lidande, så jag återvände till vägen.

Jag kom till en djungel, en labyrint av papper, datorer och människor som talade ett främmande språk.

Jag sa "Hej jag heter Liv."

De sa "Välkommen till verkligheten, mitt namn är Gunvor. Kan jag hjälpa till med något?"

Jag sa "Ja, jag är inte säker på att jag förstår, så jag bara undrar…"

"Din fråga är registrerad, var god lägg på luren."

Jag sprang omkring i den där labyrinten i flera år och försökte låta som Gunvor, Gun-Mary, May-Gun och Gunnel innan jag förstod att jag aldrig skulle kunna lära mig tala "Gun".

Sen sprang jag vidare på vägen.

Jag kom till ett högt berg. Som gjort för att bestigas. För jag har ju aldrig kunnat erkänna att vissa saker är omöjliga. Alltså, kan de vara det? Kan de vara det? Eller kan de vara det?

Jag tog på mig mina bästa kämparskor av skomärket "Ecco" och började klättra. Fjättra. Mig. Berget gäckade mig. Det var komplicerat och kommunikationen fungerade inte. Det fanns ett oändligt antal stigar som tycktes lämpliga. Tillgängliga, men som sedan slutade i oframkomlig mark.

Slutligen insåg jag att jag aldrig skulle nå toppen och även om jag gjorde det, kunde inget levande existera där uppe i det högst ogästvänliga klimatet. Prognos: Svåra vindar från norr. Kyla på uppemot 35 minusgrader. Nederbörd i form av piskande snö och is. En högst dyster prognos alltså.

Jag försökte söka mig därifrån, men förekoms av Hades som förvillat sig upp på högre belägna breddgrader. Där vid en av de oländliga stigarna lurpassade han och satte fälleben för mig i mitt sökande.

Jag föll. Föll. Föll. Och föll.

Jag vet inte hur länge, men jag landade tillslut. Djupare under ytan än jag trodde var möjligt. Där jag låg i bottenslammet räcktes händer ut till mig. Starka. Varma. Mjuka. Omtänksamma. Kemiska händer. Från flera olika håll. De smekte mig. Kittlade mig. Lekte med mig. Strök mig över håret och sa att allt skulle bli bra. Några ville ha 600 kronor betalt i timmen för att säga så.

Slutligen lyckades jag återvända till vägen och vandrade vidare. Denna gång i rustning. Rustad och stridsberedd vandrade jag vägen fram. Jag bestämde mig för att jag aldrig skulle vara någon form av liten igen. Jag skulle bli större och starkare än någonsin förut. Inget och ingen skulle kunna rubba mig.

Jag pustade och frustade och rustade mig och tog sats. Det gick fortare och fortare och jag blev större och starkare. Fortare och fortare, större och starkare. Fortare och fortare, större och starkare. Fortare och fortare, större och starkare. Fortare och fortare… Jag sa till mig själv "Vore det inte underbart med en kombinerad mobil och kalender, som kunde säga: 18.10: samkväm, 30 minuter. Piiip." Stop! Varningssignal!

Jag insåg mitt beroende. Min undermedvetna siren hade försökt övertyga mig om att, när livet går så fort att man inte hinner tänka, känna, vara, existera finns ingen plats för ensamhet. Fel! Man kan fylla sin tid, sitt rum, sin plånbok, sin mage, sin slida. Men ingenting yttre kan fylla själen, det kan bara själsligheten.

Fanns det en trygg famn, en trygg hamn för mig? Jag hade sökt en trygg hamn och kommit till Bermuda Triangeln. Där hade jag förlorat mig själv igen. Vem är du? Vem är jag? Levande charader… Själsligheten…

Jag försökte verkligen hitta till själsligheten, men jag tror inte att den fanns med på min karta eller så var det något fel på min karta. Jag tänkte "Jag kommer aldrig hitta till själsligheten med en defekt karta och utan fungerande inre kompass. Kanske behöver jag köpa en ny karta? Kanske till och med en ny kompass?"

Jag begav mig till närmsta affär, med ambitionen att vara utan ångest, för jag hoppades att livet skulle vänta i kulissen.

Jag kom till ett stort varuhus med massor av gångar man kunde välja bland och i varje gång fanns det attraktiva varor.

Jag tänkte att alla har sin gång, sin stig att vandra och jag försökte finna min. Jag tänkte på orden en vis man en gång sagt: "Bara för att det inte finns något mål inom synhåll, betyder det inte att vägen inte är värd att vandra." Vägen är livet och livet väntar inte. Det fortsätter oavsett man vill eller inte. Jag vandrade och vandrade och det blev en vandring längs en lång och slingrande väg. Jag tänkte: "våga vinn!" och slöt ögonen och försökte lyssna till rytmen från mina fötter. Vem behöver karta och kompass när de lyssnar till sin rytm? Min inre rytm. Min egen inre rytm är den enda jag kan dansa till… Hm Hm, hm, hm, hm…

För tio år sedan var jag just hemkommen från en tremånaders backpackingturne i Asien. Jag började jobba på Trygghansa igen för att snabbast möjligt åter komma ut på resa. Hmmm... Nu hände ju inte det. Istället blev jag kvar på TH i ett år. Gick upp 10 depressionskilo (tack o lov borta nu) innan jag insåg att det var dags att göra något om dagarna som jag faktiskt tycker om. Man kan inte bara leva för att spara till nästa resa, man måste leva här o nu också. Frågan var bara VAD skulle jag hitta på?

   Jag tänkte som så att det funnits tre saker jag älskade i mitt liv: teater, läsa och skriva. Vilket yrke kan jag få hålla på med alla dessa tre? Det hela slutade med att jag sökte till lärarhögskolan och började plugga -02. Mitt mål var att bli lärare, jobba 50% som lärare i svenska och 50% som dramapedagog. Utbildningen var ömsom underbar, ömsom fruktansvärd, den var ångest och missnöje varvat med frid och uppfylldhet.

   Det finns ett antal hörnstenar i min personlighetsutveckling och detta är en av dem. Särskilt när jag läste drama under en tid av uppbrott tog jag ett skutt framåt i min person. När jag ser tillbaka fungerar personlighetsutveckling faktiskt ungefär som när man blir en bättre golfspelare. Det är när det är som motigast som man egentligen utvecklas mest.

   -07 tog jag examen och redan innan jag fått mitt examensbesked hade jag börjat jobba som lärare. Första åren var... minst sagt intensiva. Det hände att jag hade så mycket ångest över konflikter med elever att jag inte sov på nätterna. Då hade jag ett jättebra stöd i min dåvarande kille. Jag fick väcka honom en gång för att prata om det som hänt. Han lyssnade, höll om mig och sen somnade vi om. Han brukade säga att jag var alldeles för hård mot mig själv och nu i efterhand kan jag se att han hade rätt. T.o.m elever har eget ansvar för sina handlingar.

   Jag hade även under utbildningen börjat jobba som dramapedagog. Det kändes och känns som en av mina största framgångar att jag fått jobb som det. Under en period jobbade jag 9 timmar i veckan i dramagrupp, plus heltid som lärare. Men även av det goda kan det bli för mycket. Jag fick minnesluckor och började bli fullständigt sinnesförvirrad. Jag klarade inte av att ta mig igenom dagen utan att läsa i min kalender vad jag skulle göra och fick lägga in dubbla påminnelser i mobilen för att komma ihåg saker. Då insåg jag att det var dags att varva ner. Jag älskar drama och teater, men förstod att jag mår bäst när jag är i trygg förvissning om att lönechecken kommer regelbundet varje månad. Alltså fortsatte jag jobba heltid som lärare och behöll en dramagrupp i veckan. Jag älskar att vara lärare också, så jag är fortfarande sann mot -01´s version av mig : )

   Hösten -09 fick jag fast anställning på en skola i förändring, men som jag någonstans ändå trivs på. Det finns massor av saker som jag irriterar mig på och gnäller över, men jag tvivlar inte. Jag är på rätt plats. Jag ska vara lärare.

   Kärlekslivet är en helt annan femma och det orkar jag inte ens reflektera över just nu. Jag är för trött efter 9623 steg runt på en mångkulturell skola i Malmö...

Mmmm sitter just nu och väntar på min väninna. Hon ensamstående mor till liten son. Jag singel utan barn. Den klassiska duon i dagens uteliv.

Veckan har försvunnit i hast i en yra av fikor, dejter, solande på innergården, smycketillverkning, läsande av tidning samt sommardeckare.

Nu undrar jag vad det är som gör det så svårt att vara sysslolös. Att bara vara. Andas. Titta på solen. Känna på gräset. Jag försöker anta en mer meditativ hållning och bara filosoferande exixtera under solen. Det dröjer en kvart, sen märker jag att jag bytt ställning på benen tio gånger och att vänstra foten hoppar upp och ner i någonslags rastlös trumvirvel... Ja, då började jag bära en stor väska med aktiviteter ner för mina fyra trappor, bara för att klara att ligga där ett par timmar.

Ja. Somliga är bättre på att slappna av än andra.

Kanske skulle jag nu bara kunna sitta här och vänta på min väninna utan att surfa på facebook, på mailen, på internetbanken eller blogga. Kanske det går, kanske inte vem vet, vi får se. Får se om jag klarar att mästra avslappningen.