Leif o Mona

30 juni 2012 18:18

Ingen fråga men varma hälsningar från föräldrarna dina

tuffathure

2 juli 2012 23:47

Varma halsingar tillbaka. Det har varit nagra tuffa dagar for jag har blivit lite hojdjuk och magsjuk, men idag kanner jag mig battre. Har tagit det lugnt pa eftermiddagen och vilat lite.
Tanker pa er!
Puss och kram!!!

leif.ziegler@telia.com

25 juni 2012 09:21

Hej vårt hjärta Skickar inte en fråga utan våra kramar Din ömma moder och fadern som hänger med på kramen

tuffathure

29 juni 2012 21:26

PUUUUSSS!!!

Åsa och Rune

24 juni 2012 09:40

Kul att du har det bra!!!!! Ha lite äventyr för oss oxå... Åsa och Rune

tuffathure

29 juni 2012 21:26

Tack :D

E

26 januari 2011 23:01

Hej, Randy!
Du skriver makalöst bra!!!
Vet Du, jag har tänkt som Du många gånger, men delvis ändrat uppfattning. ( Att det är bortskämt brottas med de frågor Christopher gör.)
Mina föräldrar var bara biologiska. De gav mig aldrig bekräftelse eller anknytning, vilket präglat hela mitt liv. Jag har som en psykologisk försvars- och överlevnadsstrategi alltid försökt jämföra mig med människor i yytersta nöd och misär, för att på så vis "få proportion" på min tillvaro under uppväxten.
Ända tills en dag då en psykiater sa till mig, att detta bara delvis låter sig göras. Han sa, att det fanns fattiga föräldralösa barn i krigsdrabbade Afrika tex, som under den tid de haft sina föräldrar eller annan vuxen anhörig i livet, fått naturlig bekräftelse. På sätt och vis är de barnen mer lyckligt lottade än mig, menade han.
JAG BLEV BESTÖRT!!!! Argumenterade emot länge och animerat.
Åren har gått och jag har nödgats inse, att det låg en hel del i läkarens resonemang.
Detta färgar numera min syn på Christophers problem. Kan Du förstå, hur jag tänker?
Kram E

tuffathure

27 januari 2011 18:51

Absolut!
Jag förstår helt och hållet vad du menar. Jag har alltid haft väldigt välmenande och snälla föräldrar som inte alls var upptagna av egna problem, utan de fokuserade i princip helt och hållet på oss barn. Tyvärr tillhör de den generationen av föräldrar som ska "uppfostra" sina barn, vilket ju såklart är rätt. Jag tror dock att det är lätt att man, i sin iver att lära barnen vad som är rätt och fel, glömmer bort att se vem barnen egentligen är som människor och lyssna in dem och förstå vilken människa man har framför sig. Inte så att man ska låta barnen bli vildvuxna och göra vad de vill, men att man bekräftar att ett barn faktiskt är en egen människa men egna behov, en egen vilja osv. Jag tror att man kan börja uppfostra sitt barn först när man förstår vem de är helt enkelt.

Ja, sen om det där med att alla har olika förutsättningar och man inte kan bedöma sina egna problem jämfört med en ytterlighet i de förutsättningar barn växer upp i i Afghanistan: Såklart kan man inte jämföra sig med dem och förminska sina egna problem för att deras är större, men jag tror ändå att det kan vara bra med en liten realitycheck så man får perspektiv på saker.
: )
Tack för du läste!