Den 30/6 anlande vi till Puno pa ca 3850 m over havet, efter ca 6 timmar pa bussen. Vi var alla vralhungriga, sa vi gick direkt och at. Jag kande mig lite dalig, sa jag gick o la mig direkt efter maten. Senare gick jag och guiden och kopte lite hojdsjuketabletter pa ett apotek. Morgonen efter upptackte jag att det inte bara var hojdsjuka, jag var aven magsjuk. Inte sa kul... Jag bestamde mig for att folja med gruppen pa aventyr iaf och det ar jag glad for :)

Forsta stopp var Uros Islands, vilket ar flytande oar byggda av vass. Som bas tar de flytande rotsystem fran vass, sen lagger de lager pa lager av vass ovanpa dem. En o har en livslangd pa ca 10-14 ar och de maste standigt fylla pa med vass. Oarna ar, eller var iaf, bebodda av Uros indiander, fast nu bor de flesta av dem pa fastlandet och aker ut pa oarna for att visa turisterna dem och halla traditionen vid liv. De sista renblogiga Urosindianderna dog ut pa 50-60-talet, sa nu ar stammen uppblandad med Amantiindianerna. Hel otoligt att folk kunde bo sa. Svart att fa tag i mat och vatten och bokstavligt talat svart att halla sig flytande!

Efter besoket pa Uros islands, akte vi till Taquile island, dar vi skulle ata lunch hogst upp pa on. Det bvar en promenad pa ca 30-45 minuter i brant stigning, vilket inte var idealt for min hojd- och magsjuka kropp, men jag tog mig upp iaf och fick i mig lite ris. Utsikten over Titicacasjon var slaende! Jag kan ju saga att nedstigningen var lattare, men till och med da blev jag anfadd...

Darefter bar det vidare mot Amanti on, dar vi skulle bo med lokala familjer over natten. Det ar fortfarande hyffsat fa turister som tar sig sa langt ut i sjon och som dessutom far bo med befolkningen. Vi togs emot i hamnen och sen promenerade vi till ons skola, dar vi ikladdes den lokala festdrakten som nestod av tre fargglada kjolar, en svart monstrad bolero, ett tjockt skarp och ett vitt tygstycke som fastes diagonalt over brostet. Sen visade de oss nagra av sina traditionella danser och sen bjods de av oss som inte var magsjuk upp till dans. Vid den tidpunkten hade morkret fallit sa vi begav oss hem till vara respektive familjer dar vi at kvallsmat, innan vi gick o la oss vid 20.30 ca. Samtalet vid bordet gick lite trogt med tanke pa att ingen av oss pratade varken spanska eller det inhemska indianspraket, Aymara, men vi hade fatt med oss nagra anvandbara fraser, sa med dem och en massa charader lyckades vi prata lite grann iaf.

Kl 4 vacktes vi av tuppen, men lyckades somna om till ca 7. Vi hjalpte till att baka frukostbrodet, vilket bestod av vetemjol, vatten och ngn socker blandning. Degen bakades ut i sma runda platta bitar vilka fristerades i olja i stekpanna. Jag at sparsamt med tanke pa min lilla mage... Darefter hjapte vi familjen ta ut sina far pa bete och kl 9 var det dags att spela fotboll- turister mot lokalbefolkning. De var sjukt duktiga pa fotboll! De var bara 6 stycken mot vara 12 och anda satte de dubbelt sa manga mal som oss! om man ska ha nagot annat an inkompetens kan man ju saga att de var opaverkade av hojden pa 3850 m...

Efter fotbollsmatchen begav vi oss hem till vara familjet igen och at lunch innan det var dags att ta baten till Puno igen. Jag hade lite mer aptit nu, men tog det ff lite lugnt med lilla magen. Maten var dock supergod! Nar vi hjalpt familjen med disken, var det dags att saga adjo och ga ner till batarna. Nu i eftermiddags kom vi tillbaka till samma hotell i Puno, dar vi hade storre delen av vart bagage och jag har agnat eftermiddagen at att ta det lugnt pa rummet. Snart ar det dags for kvallsmat och imorgon bar det av mot Cuzco och Inkaleden! Jag borjar bli riktigt nervos nu!

Hoppas alla har det bra hemma och att det ar varmare an har pa 3850 meter over havet!

Kramar fran kalla Peru