Att vara arg på världen

”Det är synd om människorna” sa den dekadenta överklassfröknen Julie. Man skulle ju kunna sympatisera med denna flicka, instängd i sin dyrbara bur. Om man föds i ett fängelse, kan man då hitta ut, eller är det något man måste ha möjlighet att göra för att kunna lära sig det?

Undersökningar har visat att människor i fängelser måste ha en ”out”, för att klara av sin fängelsevistelse, annars blir de tokiga. Men denna ”out” erbjuder sällan fängelsedirektören. Man måste vara kreativ nog att komma på den och handlingskraftig nog att genomföra den. Man har liksom eget ansvar för sin ”out”.

”Det är synd om människorna” väcker en massa frågor och tankar i mig. Och en massa frustration. Och irritation.

Det är INTE fucking synd om människorna. Visst, man väljer inte vad man råkar ut för och ibland är livet skittufft. Självklart finns det ju grader i helvetet oxå. Pakistanierna valde ju tex inte att bli hemlösa och judarna valde inte att bli utrotade. MEN vi har alltid, eller iaf i de allra flesta fallen, ett val i HUR vi väljer att hantera våra motgångar! Väljer man att vara ett offer eller väljer man att ta ett vuxet ansvar för sitt liv? Vi västerlänningar är alldeles för pampered för vårt eget bästa!

En femåring blir jättearg på bordet när han/hon sparkar sin lilla fot i det. Men när vi växer upp lär vi oss det fruktlösa i att bli arg på döda ting. Det leder ingenvart och kostar bara en massa energi som man kunde ha använt på ett mer konstruktivt sätt. Sen är det ju faktiskt inte bordets fel att femåringen sparkade på det. Bordet är bara hårt av naturen och i kollisionen med den lilla barnfoten skapas smärta. Det ligger i sakers natur. När mjukt kolliderar med hårt uppstår smärta. Är det någon man ska bli arg på så är de väl på sig själv för att man var dum nog att sparka på det lilla bordet?

Lika arg kan man vara på livet för de motgångar man ställs inför. I kollisionen det hårda livet och den mjuka människan emellan, kan smärta uppstå, men lika lite som man kan vara arg på bordet för att det är hårt, kan man vara på livet för att det är hårt. Det är fruktlöst att vara arg på livet. Det ligger i livets natur att ibland vara hårt. Den energi man lägger på att vara arg på livet, kan användas mer konstruktivt i att på ett vuxet och handlingskraftigt sätt ta tag i sitt liv.

Bordet har även en massa försonande drag. Det kan vara fint att titta på. Man kan inreda sin lägenhet med det. Man kan ha saker på det. Man kan äta på det. Man kan måla det i fina färger. Man kan sätta det på innergården och ha vin på det. Man kan sitta på det. Man kan älska på det. Ja. You get the picture.

Även livet har en massa försonande drag. Det kan vara fint att leva. Det finns en massa mysiga människor som kan ge en upplevelser. Det finns en hel värld av upplevelser- saker att göra, människor att träffa, saker att se, lära sig och uppleva. Det krävs ibland lite jobb, men för det mesta är faktiskt livet värt att leva. Det är inte bara hårt!

Det är såklart ibland skitgött att tillåta sig själv att gräva ner sig i, frottera sig med, rulla runt i, frossa i och gotta sig i sin primitiva ilska på livet, men sen är det bara att ta sig i kragen. Man måste ta av sig skygglapparna och SE livet. Sluta tycka synd om sig själv och se sig själv som ett offer. Det är ju faktiskt ganska betryggande att veta att man själv sitter bakom ratten i sitt liv. Man är inte bara passagerare. Nu känner jag ett tinglande rinna genom mina ådror. Kan det vara storhetsvansinne? JAG  har makten i mitt eget liv. Jag är GUD i mitt liv. I´m the queen of fucking everything!

Lev livet och NJUT FÖR FAN!!!