Mörker

Mörker

Mörker

Det är alltid mörkt

i början

Andas

Andas

Andas

Andetag

Sen

Kanske

Våga

Ljus

Litet

Litet, litet ljus

Tystnad

Andas

Andetag

Kroppen

KROPPEN

Kroppen LEVER

Finns

Känns

Rör sig.

Jag ÄR

Jag är ett litet barn

En kvinna

En vacker kvinna

Ett tomrum.

Ett vakuum, ett svart hål.

Eller ett godisstånd. Sugen?

LJUS!!!

Jag är stor

Större än du

Allsmäktig

The queen of fucking everything.

Förlåt.

Jag blir sån ibland.

Får storhetsvansinne.

Vackra människor är osynliga.

Detta stämmer faktiskt.

Skönhet eller inte skönhet? Vad är det viktigaste? Det låter som pubertala problem, men ser man sig om i samhället ser man att det i alla högsta grad är aktuellt för många människor i många åldrar. Det finns många människor som försöker bygga sin självbild utifrån hur de ser ut, hur mycket pengar de har på banken, vilken musik de lyssnar på, vilka människor de umgås med, om de gillar Lilla torg eller Möllan, var de bor, vilka filmer de tycker om, vad de tycker om att göra på sin fritid. Ja, listan kan göras lång. Ytliga värden helt enkelt.

”Jag är en kulturkofta”. ”Jag är en Möllantjej”. ”Jag är lillatorgstypen”. ”Jag är Löddebo”. ”Jag är teatermänniska”. ”Jag är en konstnärstyp”. ”Jag är en idrottsmänniska”. ”Jag är en friluftsmänniska”.

Sluta sätt stämpel på er själva! Jag är allt det där faktiskt och lite till! Det jag inte egentligen är, är ”konstnärstypen”, för jag är analfabet när det kommer till hur man målar, ritar, tecknar, osv. Men iaf…

Var sitter folks känsla för sig själv? Självkänsla, och då menar jag inte självförtroende, är inte självklart för många. Klassikern är ju (iaf om man ska tro det Anders Engquist skriver i ”Att växa som vuxen”) mannen i karriären, som satsat allt på att förverkliga sig själv genom sitt jobb – ha ett högstatusjobb, tjäna mycket pengar osv. När de sedan närmar sig de 40 upptäcker de att det finns andra mjuka värden som är viktigare för själen. Man kan inte spoona med pengar på natten.

Och om ”Vackra människor”. Jag har mött en hel del supervackra kvinnor, som är både kloka, smarta och goda människor. Ändå saknas det något. De kan ha fantastiska självförtroenden, men ändå känna sig misslyckade i livet, eftersom de saknar självkänsla. Kan det vara så att deras yta osynliggjort dem? Folk ser bara en vacker utsida, men glömmer bort personen? Jag minns en gång när jag och min dåvarande sambo frotterade oss med Malmös”kulturelit” m.fl. om du så vill kalla dem. Vi var ute på Österlen och hälsade på en konstnär han kände där. Jag hade inte träffat denne konstnär förut och det första konstnären gjorde när han såg mig var att ögna mig upp och ner. Sen sa han ”Ja, man måste ju tänka på det estetiska också”. Jag har aldrig känt mig så förminskad i mitt liv! Ja, detta var ju ett uppenbart fall av osynliggörande, men det finns mer subtila sätt som mer handlar om hur man känner in andra människor och lyssnar eller avfärdar dem.

Fördomar om andra finns verkligen överallt. Kulturkoftorna har fördomar om svenssons och vice versa. Varför kan inte alla bara leva ihop i en enda stor, härlig ormgrop, där människan, det öppna sinnet och kärleken smäller högst? Jag har alltid levt med ett ben i varje värld och har kommit fram till att jag älskar människor helt enkelt. Vad du gillar, hur du ser ut och hur mycket pengar du har spelar verkligen ingen roll! Dock ska jag inte sitta här och vara skenhelig. Såklart klickar det bättre med vissa och sämre med andra, men vem jag klickar med överraskar mig ofta. Vill du irritera mig så var sur och vresig, fördomsfull och enkelspårig, otrevlig och osocial.

Annars: Välkommen i min ormgrop!

Att vara arg på världen

”Det är synd om människorna” sa den dekadenta överklassfröknen Julie. Man skulle ju kunna sympatisera med denna flicka, instängd i sin dyrbara bur. Om man föds i ett fängelse, kan man då hitta ut, eller är det något man måste ha möjlighet att göra för att kunna lära sig det?

Undersökningar har visat att människor i fängelser måste ha en ”out”, för att klara av sin fängelsevistelse, annars blir de tokiga. Men denna ”out” erbjuder sällan fängelsedirektören. Man måste vara kreativ nog att komma på den och handlingskraftig nog att genomföra den. Man har liksom eget ansvar för sin ”out”.

”Det är synd om människorna” väcker en massa frågor och tankar i mig. Och en massa frustration. Och irritation.

Det är INTE fucking synd om människorna. Visst, man väljer inte vad man råkar ut för och ibland är livet skittufft. Självklart finns det ju grader i helvetet oxå. Pakistanierna valde ju tex inte att bli hemlösa och judarna valde inte att bli utrotade. MEN vi har alltid, eller iaf i de allra flesta fallen, ett val i HUR vi väljer att hantera våra motgångar! Väljer man att vara ett offer eller väljer man att ta ett vuxet ansvar för sitt liv? Vi västerlänningar är alldeles för pampered för vårt eget bästa!

En femåring blir jättearg på bordet när han/hon sparkar sin lilla fot i det. Men när vi växer upp lär vi oss det fruktlösa i att bli arg på döda ting. Det leder ingenvart och kostar bara en massa energi som man kunde ha använt på ett mer konstruktivt sätt. Sen är det ju faktiskt inte bordets fel att femåringen sparkade på det. Bordet är bara hårt av naturen och i kollisionen med den lilla barnfoten skapas smärta. Det ligger i sakers natur. När mjukt kolliderar med hårt uppstår smärta. Är det någon man ska bli arg på så är de väl på sig själv för att man var dum nog att sparka på det lilla bordet?

Lika arg kan man vara på livet för de motgångar man ställs inför. I kollisionen det hårda livet och den mjuka människan emellan, kan smärta uppstå, men lika lite som man kan vara arg på bordet för att det är hårt, kan man vara på livet för att det är hårt. Det är fruktlöst att vara arg på livet. Det ligger i livets natur att ibland vara hårt. Den energi man lägger på att vara arg på livet, kan användas mer konstruktivt i att på ett vuxet och handlingskraftigt sätt ta tag i sitt liv.

Bordet har även en massa försonande drag. Det kan vara fint att titta på. Man kan inreda sin lägenhet med det. Man kan ha saker på det. Man kan äta på det. Man kan måla det i fina färger. Man kan sätta det på innergården och ha vin på det. Man kan sitta på det. Man kan älska på det. Ja. You get the picture.

Även livet har en massa försonande drag. Det kan vara fint att leva. Det finns en massa mysiga människor som kan ge en upplevelser. Det finns en hel värld av upplevelser- saker att göra, människor att träffa, saker att se, lära sig och uppleva. Det krävs ibland lite jobb, men för det mesta är faktiskt livet värt att leva. Det är inte bara hårt!

Det är såklart ibland skitgött att tillåta sig själv att gräva ner sig i, frottera sig med, rulla runt i, frossa i och gotta sig i sin primitiva ilska på livet, men sen är det bara att ta sig i kragen. Man måste ta av sig skygglapparna och SE livet. Sluta tycka synd om sig själv och se sig själv som ett offer. Det är ju faktiskt ganska betryggande att veta att man själv sitter bakom ratten i sitt liv. Man är inte bara passagerare. Nu känner jag ett tinglande rinna genom mina ådror. Kan det vara storhetsvansinne? JAG  har makten i mitt eget liv. Jag är GUD i mitt liv. I´m the queen of fucking everything!

Lev livet och NJUT FÖR FAN!!!