I kväll handlade "Uppdrag granskning" om en flicka från Örnsköldsvik. Hon blev vid fjorton års ålder våldtagen på skolans toalett. Tyvärr räckte det inte med det övergreppet utan därefter spreds det elakartade rykten på Internet om henne. Det sas att det hela inte var någon våldtäkt och att hon hittat på det. Citat: "Fyfan för äckliga fjortisluder som vill ha pengar och uppmärksamhet.", "Det är sånt här som gör att jag skäms över att vara tjej. Att anmäla någon bara för att hämnas tyder på enorma psykiska problem. Hon borde få psykvård". Hon våldtogs alltså igen. Med vilka "bevis" i ryggen uttryckte dessa människor sig på detta sätt? Det värsta är att det inte bara är okunniga ungdomar vars hjärna inte har vuxit klart än som deltagit i "debatten", utan även vuxna som borde veta bättre!

   När man ser tillbaka på denna händelse ser man hur kraftfullt det är när många människor koncentrerar sig på samma mål, kring samma tankar och åsikter. Det kritiska tänkandet slås ut och en halvsanning blir istället en absolut sanning. Det övervägs inte om det skvaller en vän berättar att han eller hon hört från en bekants bekant är sant eller inte. Det är lätt att sprida rykten på Internet. Censuren är i princip obefintlig. Har man sett det i text är det sant, till och med för de vuxna som deltog i hetsjakten på den våldtagna flickan. Detta är vuxenvärldens totala misslyckande.

   På skolans hemsida står det: "Vi anser att "Alla barn är allas barn" och vi strävar efter att våra elever skall utvecklas till ansvarstagande medmänniskor". Detta är ett hån i sammanhanget då skolan så fatalt svikit flickan. I intervjun menade fritidsledaren att det var svårt att välja sida. Prästen välkomnade gärningsmannen i kyrkan på avslutningen. Rektorn ville inte heller välja sida och kände inte ens till att det hela spridits på Internet. Varför är det så svårt att ställa sig på den utsattes sida?

   Vilka signaler skickas för det första till flickorna som blivit våldtagna? Efter en våldtäkt är det, förhoppningsvis, allmänt känt att offret ofta tar på sig skulden i den komplicerade bearbetningsprocess som följer efter övergreppet. Om den utsatta då inte får allt det stöd hon egentligen har rätt till, inser nog de flesta att bearbetningsprocessen i bästa fall försenas, i värsta fall omintetgörs helt.

   Vilka signaler skickas till gärningsmannen? I detta fall gick han ut och våldtog en flicka till. Uppenbart är att samhället har uppmuntrat hans brottsliga böjelser i sin oförmåga att ta ställning.

   Under inslaget var det flera personer som uttryckte att de "tyckte synd" om gärningsmannen. Jag anser att vi i vårt samhälle bör tycka mindre "synd om" och bli bättre på att agera mot de som begår brott mot de regler som håller vårt demokratiska samhälle flytande. När gärningsmännen blir offer bör vi tänka om! Säkerligen bör man beakta gärningsmannens rehabilitering, men den får inte vara på bekostnad av offrets.

   Gärningsmannen i detta fall behandlades som en missförstådd hjälte och applåderades då han delade ut blommor till sina forna klasskamrater i kyrkan på avslutningsdagen. Bara några timmar senare våldtog han igen.

   ÄR DET SÅ VI SKA HA DET?!