Mmmm sitter just nu och väntar på min väninna. Hon ensamstående mor till liten son. Jag singel utan barn. Den klassiska duon i dagens uteliv.

Veckan har försvunnit i hast i en yra av fikor, dejter, solande på innergården, smycketillverkning, läsande av tidning samt sommardeckare.

Nu undrar jag vad det är som gör det så svårt att vara sysslolös. Att bara vara. Andas. Titta på solen. Känna på gräset. Jag försöker anta en mer meditativ hållning och bara filosoferande exixtera under solen. Det dröjer en kvart, sen märker jag att jag bytt ställning på benen tio gånger och att vänstra foten hoppar upp och ner i någonslags rastlös trumvirvel... Ja, då började jag bära en stor väska med aktiviteter ner för mina fyra trappor, bara för att klara att ligga där ett par timmar.

Ja. Somliga är bättre på att slappna av än andra.

Kanske skulle jag nu bara kunna sitta här och vänta på min väninna utan att surfa på facebook, på mailen, på internetbanken eller blogga. Kanske det går, kanske inte vem vet, vi får se. Får se om jag klarar att mästra avslappningen.

I det postmoderna samhället virvlar allt så snabbt. Jag hinner faktiskt inte alltid med.

Filmerna bygger till stor del på skönhet. Inte mycket "fult" får plats. Det ska (oftast) vara ett lättillgängligt bildspråk och innehålla lättillgängliga tankar. Mycket yta lite djup. Allting är gjort sedan tidigare, så vi kan inte söka nya "sanningar", endast skapa ett nytt mönster av de gamla hårt förvärvade sanningarna.

Inom musiken och modet kommer retrotrender där vi ska återupptäcka och damma av gamla hits. Lite mer urvattnade återtar de scenen. Ett tag.

När man försöker se vårt samhälle utifrån (så mycket metaperspektiv man nu kan ha på sin samtid...) ser man att detta kanske är ganska naturligt där vi möts av så många fler intryck dagligen än man gjorde förr. Man får så många fler perspektiv på saker jämfört med vad man fick förr. Det är spännande att leva i en tid där man kan vända på en gammal sanning och återupptäcka den ur ett annat perspektiv.

Jag kan dock inte hjälpa att känna att något har gått förlorat i karusellen. När jag tittar på ungdomarna jag möter varje dag, känner jag att de saknar grund. De saknar lugn. De saknar trygghet. Trygghet i otryggheten det vill säga. De ställs inför så många bilder, sanningar, miljöer, föräldraroller, media, krav, sociala koder att de inte klarar av att stå på två ben.

Jag var själv en väldigt otrygg tonåring och levde verkligen efter "Jag skriker, därför finns jag" ; )  Men det är något som har hänt. Jag känner att många föräldrar har abdikerat från sin roll som fostrare. När de kommer hem från en lång arbetsdag, ett pass på gymmet, körträningen etc. vill de ha kvalitetstid med sina barn. Inte förmana barnen för att de betett sig illa i skolan. Balans? Måste det inte finnas tillräckligt med tid för både förmaningar och för kvalitetstid? Jag märker stor skillnad på de barn med föräldrar som är ansvarsfulla och de barn som saknar stöd hemifrån.

Vad är det för fel att springa omkring i orange velourdräkt och grilla i skogen med sina föräldrar? Måste man ha råd att köpa 1500 kronors jeans och åka till Zanzibar? Vad är det för fel med att njuta av det lilla? Att få vara med varann och föra riktiga samtal. Att lära sig att se objektivt på sig själv?

Jag vill tända ett ljus för orangea velourdräkter, bruna mjukisbyxor, campingsemestrar, skogspromenader, äta varma mackor framför Macahans och läsa "Kisse med de blå ögonen" som gonattsaga. Kanske håller lågan för den fartvind den snabba framfarten i vår värld skapar : )