Jaha... Så var man där igen ja. I det förlovade singellandet. Något så intressant för oss i vår tid att det fyller TV-serier, filmer, radioprogram, artiklar, böcker och ändlösa samtal mellan människor på fik, restauranger, i lägenheter och på gator och torg. Singellivet är åtråvärt för somliga och skräckinjagande för andra.

På ett sätt ser jag människan som ett flockdjur, som inte är skapat att leva ensamt i sin tvåa mitt i stan, där bilarna kör förbi och bland snabbmat, fik och biografer. Ensamt i sin lilla lägenhet, så stilla i en sjudande stad. Oas eller isoleringscell?

Vi kan försörja oss själva, vi är självständiga, vi vet vårt eget värde. Vi behöver praktiskt sett ingen partner. Vi har god självkännedom och vet vad vi behöver i en relation. Vart går gränsen mellan egoism och självbevarelse?

"Om inte den andre anpassar sig anpassar inte jag mig". Vem kompromissar först? Vem kompromissar mest?  Var går gränsen mellan att kompromissa och att utplåna sig själv?

När det är rätt är det enkelt och okomplicerat, men så vitt jag kan bedöma finns inga relationer, så enkla och okomplicerade som dem vi eftersträvar. Ge och ta, kompromissa, känna smärta ibland. "Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka ?" I skapandet av relationer blöder människan för att senare skörda frukterna. Jag är beredd att blöda, men inte utan att få skörda frukterna.